Kari Sallamaa

Jag är litteraturvetare, docent vid universitet i Uleåborg (Oulu). En av mina huvudintressen är finsk-ugriska och urbefolkningslitteraturer. Bidragande till detta har jag varit med att konstruera en filosofi kallad etnofuturism, ursprungligen lancerad i Estland 1989. Om etnofuturismens principer kan läsas bl.a. i min artikel “What is Ethnofuturism? Thoughts on Uralic Philosophy” i antologin Thorsten Botz-Bornstein – Jürgen Hengelbrock (eds.): Re-ethnicizing the Minds? Cultural Revival in Contemporary Thought (Rodopi, Amsterdam 2006). Antologin presenterar nuförtidens etniska och lokala filosofier världen runt.

Ailu Valkeapää har jag känt sedan 1960-talet, och särskilt när jag intresserade mig i samisk litteratur och kultur stod jag i nära kontakt med honom. Kulmen i detta var urbefolkningslitteraturkonferansen vid Tromsö universitet 1993, där Ailu delade ut det första Aillohaš-priset till filmregissören Nils A. Gaup. Huvudorganisatören var nuvarande professor Harald Gaski, Ailus nära vän; jag har stått i kontakt med honom genom åren.

Under min vistelse i Lásságammi mellan 24.5-7.6.2010 skall jag koncentrera mig till samlandet av material och preliminärt skriva på min avhandling om samisk epos. Enligt min uppfattning har försök gjorts att skriva en sådan epos två gånger. Liksom Harald Gaski antyder i sitt arbete Med ord skal tyvene fordrives. Om samenes episk poetiske diktning (2.opplag, 1993), lade prästen och poeten Anders Fjellner på 1840-talet grunden för samisk epos med sin längre episka dikt “Peiven parneh. Peive-parnen suongoh jettanasi ilmin” (Solens söner. Solsonens frieri i jättarnes land”). Fjellner kände bra den samiska folkoren, joiken och nuförtiden försvunna längre episka joiker. Elias Lönnrots epos Kalevala, vars första version hade utkommit år 1835, inspirerade Fjellner att försöka skriva med samma teknik en mytisk epos baserad på folkpoesi. Såsom Lönnrot visade, var en egen epos viktig för en uppkommande folks nationella identitet. Fjellner ville ge en likadan epos för sitt folk, samerna. Men både den samiska identiteten och förläggningsförhållandena var för tiden så vanskliga, att Peiven parneh blev länge liggande som manuskript och i många versioner, fastän den har senare översatts till svenska, tyska och finska.

Mig intresserar i synnerhet: kan man tolka Fjellners intention vara att skriva en fullständig samisk epos, eller var manuskriptet bara en dålig nedteckning av existerande samiska folkdikter, som bl.a. professor K.B. Wiklund nedvärderande skrev?

Ailu Valkeapää gav äntligen samerna en nationalepos med sin Beaivi, áhčážan (1991; Solen min far). Den ger i sina 570 dikter en bred översikt om samernas mytologi, historia, näringar, vardagsliv osv. På samma gång är den en subjektiv självbiografi och personlighetens uppväxtsaga. Men den är inte bara ett diktverk, utan ett helhetskonstverk, då layouten och bilderna, både Ailus grafik och fotografierna inte är ytliga smycken, utan en del av berättandet. Författaren har själv samlat en enorm rikedom av gamla fotografier om samer överallt i världens museer och arkiv. De visar samerna mestadels med främmande ögön, som exotiska ”vildar”. Men också kan man få en bild om dem som självtillitna, värdefulla och till olika naturförhållanden anpassade, ekologiska människor.

En viss paradox är, att dikterna är lyriska, inte i sig berättande. Men som en helhet växer de tillsammans med bilderna till en epos, en bred berättelse om samernas traditionella liv och frågar därmed också om samernas framtid som folk i den tekniserade världen. Mitt viktigaste forskningsproblemär, hur helheten konstrueras så, att boken kan kallas en modern epos med traditionella ämnen. Komparationen med Fjellners episka dikt och andra med honom knyppta episka diktsykler sker mestadels i den mytologiska tematiken.