Beaivi, Áhčážan – samernas nationalepos; Nils-Aslak Valkeapää som helhetskonstnär, filosof och förebyggare av samsamisk identitet var tittelen på et foredrag Kari Sallamaa, Universitetet i Oulu, holdt under minneseminaret Stiftelsen Lassagammi arrangerte 23. mars 2013.
För varje folk, som vill bli en nation, dvs. en sin identitet uppfattande kulturell och politisk enhet, är det bra att ha ett nationalepos. Mytisk historia, folklore som berättar om denna historia, sånger och sagor, samt ett skriftligt stort verk, alla bekräftar och motiverar nationens existens. Sedan antikens tider har eposet varit en kollektiv genre i motsats till den individualistiska romanen och individuella lyrik. Det berättar samhällets och folkets historia.
Samiska författare har två gånger gjort ett försök att skriva ett sådant epos. Den första var Anders Fjellner på 1800-talet, men samiska bokkulturens klenhet och många andra hinder gjorde det omöjligt för honom att skriva färdig ett helt epos. Men hans fyra episka dikter, kända som "Peiven parneh" (Solsönerna) är värdefulla som sig och påvisar, att samerna har haft mytiska sånger om världens begynnelse och samefolkets födelse sedan urminnes tider.
Den andra gången är sedan Nils-Aslak Valkeapääs Beaivi, áhcážan (1988). Men för honom gällde det inte bara att skriva texten, utan att forma ett helhetsverk, som binder ihop vers och bilder, men också musik. Till helheten hör två CD-skivor 1988 och 1989 komponerad tillsammans med Esa Kotilainen. Och år 1992 kom sen ut Beaivi, áhcážan, jietnagovadas, det betyder ljudbildtrumma, med fyra plattor och hela diktmaterialet genomkomponerad och producerad, igen tillsammans med Kotilainen.
Som bok är Solfadern inte bara ett diktverk, utan dialog mellan lyriska dikter och mestadels fotografier. Här menar jag nordsamiskspråkiga originalet; översättningarna till andra språk har inga bilder, bara text. Det var författarens vilja: såsom han många gånger sade, boken är samernas familjealbum, innannsidokultur för folket.
Men vi icke-samer har dock rätt att läsa helhetsverket och tolka det som ett epos. Just bilderna: röda linnepärmernas bilder med sjamantrumma och solsymbol, som också är Lásságámmis emblem, Ailus egna ritningar och hundratals gamla fotografier om samer formar tillsammans Solfadern till samernas nationalepos. Ailu använde väl fem år med samlandet och kopiering av gamla etnografiska bilder i Amerika, Paris och nordliga länders muséer samt arkiv.
Man får inte heller glömma Ailus layout som en viktig faktor i formen. Boken har inga sidonummer: både dikterna och bilderna är numrerade, och detta betyder, att de alla har sitt uppdrag i episka berättandet. Viktigt nog står nummer ett redan på svartvita papperpärmet, dvs. berättandet börjar redan här: det är en fotografi av en renflock på Uløya vid Storfjord, inte långt härifrån. En orsak för att ställa denna bild först kan vara, att diktarens mors, Susanna Valkeapääs Bals-släkt förde sina renar till sommarbete just på denna ö. Susanna Valkeapää har själv tecknat bilder av detta sommarflyttande; en av originalerna finns på Lásságámmis vägg.
Dikterna är på nordsamiska och berättar mestadels om nomadiserande samers liv. Dels är de även självbiografiska, fast distansierade från diktarens eget liv. Hur blir sen Solfadern samsamisk, hela samefolkets nationalepos? Dikternas tematik handlar om konflikter med storsamhället, som kan generaliseras gällande överallt i Sápmi. Men också fotografierna ger en bred översikt om samer geografiskt, etnografiskt och ekonomiskt. Bildernas geografi breder sig ut från söder, från Härjedalen och Vefsa på norsk sida ända till Kolahalvön.
Representerade är många språkgrupper: sydsamer, lulesamer, naturligtvis nordsamer, enaresamer, skolter och kildinsamer. Näringslivsmässigt finner man framförallt renskötare, men också sjösamer vid havskusten, innansjöfiskare, get- och fårskötare, jägare och fraktskjutsare med häst, ren och båt. BILD 1
Samhälleligt och socialt ser man rika och självtillitiga renägare, t.ex. från Kautokeino, av släkter som ännu i dag är samesamhällets stöttepelare. Men också hittar man i bilderna fattiga strövtagare med en get, utslitna rendrängar osv. BILD 2
Ailus verk blir ett nationalepos, då det ger en översikt av samernas traditionella liv och samhälle, av deras förhållande till storsamhället, med herrarna: länsmän, domare, renbeteskommissionärer, militärofficerare, präster, brännvinssäljare, storhandlare, nessekonger osv. Och, som inte är mindre viktigt, till vetenskapsmän: etnografer, antropologer, språkforskare och naturligtvis – fotografer, som har tagit alla dessa bilder. De berättar också om fotograferingssituationen och bildtagarnas kunskapsintressen samt attityder gentemot kameras objekter: fysisk antropologi, rasteorier, urbefolkningens exotisering och primitivisering osv. I några fall anger redan arkivet själv bildernas ändamal, t. ex. en del av fotografierna kommer från Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Det är bara en samisk fotograf, Nils Anton Thomasson från Jämtland, alla andra är främmande härrar, vid sidan av en dam, norskan Ellisif Wessel. Främmande ögat betyder inte, att alla hade nedvärderande åsikter eller rasistiska attityder. Nej, några av fotograferna respekterar på ett iögonenfallande sätt sina objektivs samiska föremål. Som sådana kan nämnas Borg Mesch från svenska sidan och finnen Karl Nickul, skolternas vän och förespråkare efter kriget, då dom skulle repatrioteras från Petshenga till Enare. Ailu var i sin ungdom Nickuls dräng i landmätningasarbete och på så sätt kände honom väl.
Sedan måste tas upp fursten eller prinsen Roland Bonaparte, Napoleons broders sonson, en etnograf och naturvetare, som deltog i en fransk expidition år 1884 till norsk och svensk Lapland. Utan tvekan kan Bonaparte ses som den viktigaste fotografen i eposet. Samekungen Valkeapääs och franskprinses dialog är intressant. Det kan man se mm. i bilderna 78. – 80. Författaren har placerat sig mellan sina forna släktningar Anders Henriksen Valgiaberg och Niels Nielsen Valgiaberg som en bildcitat från Nils A. Gaups film Ofela (1987), där Ailu spelade en roll som samesitans ledare och noaidde, trollkarl.
Prinsens bilder är präktiga, fotografikonstens mästarverk, och han har vid sidan av sina antropologiska kunskapsintressen rätt stor human respekt för sina samiska objekter. Hans studioporträtter av rensamerna i sina pesker presenterar dem som självtillitna och stolta individer, sitt eget livs behärskare. BILD 3
Som ett exempel, hur Nils-Aslak Valkeapää bygger upp sitt episka berättande både med dikt och bild kan nämnas forografierna 448. – 450. Där ser man Alta kredskompanis färska rekryter under officerernas syn: samer, kvener och helnorska ynglingar. Just denna militärenhet underkuvade slutligen det berömda Kautokeino-upproret år 1852. Om detta berättar dikten 464., i Harald Gaskis förnorskning: XXXX
I fotspåren av dikten följer några fotografisidor med bilder av Kautokeino-upprorets deltagare, som var dömda till Akershus-fängelset i Kristiania (nuvarande Oslo). Den dödsdömda, men benådade Lars Haetta och till livslänge tukthusstraff dömda Anders Baer skrev i Akershus den tidiga sameprosans klassiker, laestadianismens uppvakningstids krönika, som Pekka Sammallahti har förfinskat med namnet Usko ja elämä (1993; Tro och liv). BILD 4 (Anders Baer)
Också annanslags samehjältar får sin plats i eposet. Denna genre behöver ju hjältar. Norska och svenska forskningsresande kunde inte ha gjort sina expeditioner till karga och kalla trakter utan samer. Eposet innebär bilder av den finskättade A.E. Nordenskiölds Grönlandsexpedition år 1870. Legendariska lulesamiska skidomästare Pavva Tuorda och Anders Rassa gjorde det möjligt för Nordenskiöld att fullfölja sina naturvetenskapliga ändamål.
På samma sätt finns det flera bilder av Fritjof Nansens skidtur över Grönlandsisen år 1888, vars medtagare jämte fyra norrmän var två samer från Karasjok, Samuel Balto och Ole Ravna. BILD 5
Jag har har läst både Nansens resebok, översatt på finska år 1896 och Baltos rapport, på norska Min reise fra Sameland till Grønland (1980). Båda ger av samma händelser litet annorlunda tolkningar. Och Balto säger många gånger "vi tre av lavere rang", altså han själv, Ravna och den norske drängen Kristiansen. Vetenskapsmän observerade, drängarna gjorde det möjligt.
I Godthaab växte det upp en varm vänskap mellan samer och inuiter, så att länge efter expeditionen hade lämnat Grönland sjöng inuiterna om de två "laper", lille Ravna och långe Balto. Det blev tom. en skygg kärleksaffär mellan inuitflickan Sofia och Balto. Inuiterna sjöng: "Den store lap sagde/ til Sofie/ "Bliv med mig til Lapland –/ der skal vi to blive gift". Detta händelse är efter min uppfattning en av de första urbefolkningsromanserna. Enligt reseskildringens utgivare Ørnulv Vorren kom av expeditionen just Balto närmast den grönländska befolkningen.
Och ännu en kall forskningsresa: i Carsten Borchgrevinks Antarktis-expedition under åren 1898–1900 var med, speciellt som hundskötare två samer från Sydvaranger, Ole Must samt Per John Savio, konstnärsmästaren John Savios far. BILD 6
Jag går nu till eposets helhetskonstruktion, dess intrig. Formen är cyklisk, liksom eposformen brukar ha. Först kommer trumm- och solsymboler samt tillbedjan av solfadern i jojkform och närmande till urformer: solfar, jordmor, vårdotter (dikten nummer 7.). Sen följer berg- och stenseider, igen trummfigurer samt Ailus självtagna fotografier av Jiepmaluoktas i Alta hälleristningar: båt, solfigur, nät, björn och vildren.
Dessa urgamla motivgrupper omringar verket i begynnelsen och slutet. Förföräldrarna och klandjuren på trummeskinn, sten och berg talar sitt långa språk om dessa nordliga nejders evighet, där människoindividen är bara ett ögonblick. Men människolivet som generationsled har varat här sedan istidens slut genom tålvtusen år. För Ailu är hälleristningarna i Jiepmaluokta och annanstädes i Skandinavien, vid Onega-sjön och Vita havet samernas förfäders verk, fast vetenskapare har andra uppfattningar om samernas etnogenes. Han hade sin organiska siares syn.
Dikterna från 11. till 17. berättar om livets begynnelse, och på samma gång solets uppgång, dvs. en prehistorisk och daglig cykel. Det gäller om Genesis, som alla stora epos berättar om, liksom Bibeln och Lönnrots Kalevala. Om ett folk skall bliva till nation, måste det ha sitt ursprung i urminnes tider, i världens begynnelse.
Fostret vaknar upp ur världens livmoder. Barnvattnet gungar det; menstruationsblod blommar upp och är på samma gång morgonrodnad. Jord är mor, syster vind står upp, fader Sol reser sig att skina. Jag har jämfört Ailus dikt med Fransiscus av Assisis berömda "Cantico delle creature" (Solsången), där också finns syster måne och syster vatten, moder jord, broder eld osv.
I världsalltet låter en stor "addos" (låt det bli). Men detta befäl ger inte en gamlatestamentlig Gud, utan det är partenogenetisk, självfödelse. Det har sin orsak i urbefolkningsfilosofi: händelserna sker av sig själv, internt; altså resultat kommer innan orsak, liksom Ailu säger i sin essay "A Way of Calming Reindeer" (1983).
De stora cyklerna ingår i varandra: livets födelse i vattnet som kemisk process, barnens ursprung i skötes modervatten, fotosyntes ända till förstening, släktledens och folkens uppkommande och undergång, årstidernas följeled. Hos samerna har ju detta årliga kontinuum åtta årstider, och flyttsamernas årscirkel följer denna rytm. Vattnet rinner från högfjällen, gaissorna över branta bergssidor till dalar, genom bäckar, sjö och ström ända till havsstranden.
Renskötarfamiljen följer samma led från vinterbeten till sommarplatsen på Ishavsöar och till sjösamerna. Värd-, Ferdde-institutionen gällde inte bara mellan samer och laddela, lantbor, utan också mellan olika samegrupper. Sjösamerna fick renprodukter, fjällsamerna havsfisk och tillfälliga hyddor att bo i under sommarperioden. BILD 7
Liksom samefilosofen Rauna Kuokkanen säger, urbefolkningslogiken innehåller princip av gåvoekonomi (gift economy) utan marknadsekonomins mellankommande symboler: penning, skuld och ränta.
Nils-Aslak Valkeapää har betecknat Beaivi, áhcážan som govadas, bildtrumma. Detta är inte bara metaforik. I numrena 29. och 30. finns två bilder av trolltrummor från prins Bonapartes samlingar i Musée de l'Homme i Paris. BILD 8
Efter dom följer diktsektionen 31. – 42. av samma tematik: den talande subjekten hackar och ritar bilder på hällesten och trumskinna: himmelstecken, växter och djur. På samma gång hamrar han trumman som sjaman, sjunker i trance för att fara mellan världen i ett treskiktsuniversum: underjordisk saivo-värld, jordytan och himmel. Trumman är en helig dörr (Basseuksa) till dödsriket, den som i kåtan befinner sig på norrsidan. Sjamanen flyger till yttervärlden för att hämta åt människorna budskap från andra sfärer. Trummans bildskinn vaknar till liv, det blir jordytan med renstig och flyttningspår: XXXX (41. – 42.)
Eposet börjar nu berätta om människoliv. Verkets mest kända text är nummer 272., en bilddikt av en renflock på vit yta, dvs. i ett snölandskap. Dess särbetydelse kan förstås i det, att författaren inte lät översätta den till andra språk. Den är på samma sätt samisk innansidokultur som fotogafierna.
Men en orsak är också det, att i synnerhet i germanska språk finns det inga motsvarigheter för olika rentermer beroende av kön, ålder, färg och dess spridning på renhudet. Harald Gaski har gett sin egen kulturpolitisk förklaring att inte översätta denna dikt och den följande nummer 273. Enligt honom betonar renterminologins rikhet de andra språkens fattighet på denna fält. Och då assimilationstrycket har undervärderat samiskan, frågar Gaski ironiskt, hur definierar man i andra språk med ett ord en fyraårig rentjur, på vars lår finns en vit fläck och vars horn riktar sig framåt!
Efter dessa två dikter följer ett fotografi av en renhjord bakom Kilpisjärvi, på samma sätt vandrande på snöfläckan. Och i bilden är inbäddade två andra, visande nomader mjölkande renkor. Dessa av språkvetaren Konrad Nielsen tagna foton står i dialog med nummer 277., en stor bild av samma situation, men geografiskt mycket fjärran: "Laplanders milking reindeer at Port Clarense, Alaska 1900". BILD 9
Bilden är från den tiden, då samer lockades till Alaska för att lära renskötelse till de lokala inupiats. Nuförtiden är det deras privilegi, liksom för samer i Norge och Sverige, men inte i Finland eller på Kola-halvön. Till Alaska for också Samuel Balto.
"Nu guhkkin dat mi lahka" (Så fjärrant det som är nära). I eposet finns många fotografier om samer i djurgårdar, världsexpon och mässor i olika trakter av Europa, Paris, Tyskland och här på Tromsös "Finneutstilling 1870". BILD 10
Samerna har varit exotiska rariteter på samma sätt som andra "vildar" från Afrika eller Amerika. Människorna glor på dom, när de står eller sitter i sina pesker i sommarhettan med ren och pulk eller släde på bar mark utan snö.
Liksom Leena Valkeapää säger i sin dissertation Luonnossa (2011; I naturen. Dialog med Nils-Aslak Valkeapääs produktion), samiska levnadssättens fem grundelement är: vind, eld, ren, tid och människa. Detta stämmer exakt: i Sverige har Yngve Ryd givit ut några fina böcker just om eld (2006), snö (2001) och ren (samt varg; 2007) i de svenska Lappmarkerna.
Detta är lika klart och enkelt som de försokratiska grekiska filosofernas elementlära. Enligt dom är kosmos rörelse och inget annat, och grundelementet är antingen eld eller vatten. Mycket behövs inte, bara ett, men det är allt. Liksom Herakleitos från Halikarnassos säger 2500 år sedan: "Det är inte möjligt att två gånger stiga in i en flod, ty allt upplöser sig alltid och förenar sig och närmar sig och fjärmar sig". Och sedan den cykliska principen: "Begynnelse och slut, ett och detsamma på cirkelns ring". Fastän tiden verkar vara en pil riktad mot framtiden, är den en cirkel, det eviga återkommandet i Nietzsches mening. De stora cyklerna: världalltets födelse, årets lopp, renskötarnas årsvandring från fjäll till hav och tillbaka, människoliv från komse till stenhög, alla är de delar av denna eviga rotation.
Hittill hör en av de sista dikterna i eposet på en svart sida: XXXX (566.) Texten är pilformig. Det kan vara en fågelplog, liksom Vuokko Hirvonen säger. Den vassa grafiska formen står i kontrast med det cykliska innehållet. Men diktens alla elementer stöder dess paradigm, som är livet.
Den franska filosofen Henri Bergson talar om två tidsuppfattningar: den mätbara tiden (temps) och den upplevda längden (durée). Också i den traditionella samiska tidsuppfattningen har klockan och kalendern mindre roll än den upplevda tiden. T.ex. för att flytta renflocken från en bete till en annan behövs en passande vind, och då gäller det bara att vänta dess uppkomst, liksom Leena Valkeapää påpekar.
Till denna cirkulation hör också ontologiska läran om rätta former i naturen, kulturen och människans medvetande. Den franske filosofen Gaston Bachelard talar i sin Rummets poetik (orig. 1958) om det rundas fenomenologi (phénoménologie du rond). Alla naturliga former är runda: universum, sol, jordklotet och andra planeter, livmodern varifrån vi alla kommer. Enligt Nils-Aslak Valkeapää är naturformerna cirkel, ägg och våg. En del av kulturformer är också runda, t.x. sjamantrumman. För Ailu är också jojk en ring, som utbreder sig från jojkaren till alla håll liksom cirklarna när stenen faller i vattnet ("A Way of Calming Reindeer").
Då är det klart, att även byggnadens ideala form är cirkelformig. Urbefolkningar och rotfolk överallt i världen vet detta: samernas och nenetsernas kåta, sjösamernas torvhydda, prerieindianernas teepee, mongolernas jurta, inuiternas iglu och afrikanernas lerhyddor. Enligt Bachelard förstör husets och rummets fyra hörnar den kosmiska harmonin. Fyrkantiga former förhindrar energin att flyta fritt omkring. Rundformiga byggnader främjar också social närhet och enhet.
Utan att gå längre till Ailus Lásságámmi kan jag konstatera, att där kan man just uppleva energins fria flytning och social närhet. Ailu har talat om rundformig boende mm. i sitt föredrag "Sol, åska, himmelljus", som han höll på 1980-talet i Scandinavian College i Michigan. Enligt honom fördriver ett västerländskt hus sol, måne och vindar. Men kåtan eller lavvun bjuder naturelementerna intill sig. Där finns just på den stunden världens centrum, báiki, vid eldstenarna. "Ruoktu váimmus": hemmet är alltid i hjärtat, den följer med under flyttandet.
Tillbaka till Solfadern, där man kan läsa dessa fakta både i dikt och bild. Existensen är en och densamma. Stenar, berg, träd, inte bara seider men alla, samt djur har ande, och därför talar de till människan. I många av dikterna vill subjekten förvandla sig till samma form som den övriga naturen. Han vill uppge sin existens (i Heideggers mening Dasein) för bara varandet (Sein), lämna tänkandet och endast förnimma och leva instinktivt.
I Nils-Aslak Valkeapääs tänkande finns zenbuddhistiska drag: att tömma ut sig, sluta att tänka för atta bara förnimma är en återkommande motiv i hans diktning. Detta är nödvändigt för att naturförnimmelserna kan fylla medvetandet. Det leder till synestesi och tänkande utan begrepp: XXXX (148.)
Fylo- och ontogenesen, individuell och artutveckling är densamma; artens, folkets och individens födelse en enhetlig process. Detta betyder den västerländska individualismens uppgeende. Liksom Ailu säger i Elina Helanders intervju år 1999, man kan uppfatta Sol-eposet som en individs och på samma gång hela folkets biografi, men i födelsens och försvinnandets rotation hela nationers cirkelgång.
Valkeapää är inte bara en författare, utan också en filosof, som rör sig på alla tre filosofins områden: ontologi och epistemologi, som vi har här behandlat. Men den sist citerade dikten och många andra hör även till etikens värld. I hans texter, bilder och musik kan förnimmas en dubbelstrategi. Till samer säger han: ni kan förvaras litande på traditionell livsform och ideal. Samerna har alltid passat sig intill maktens maskerad och ekonomins förvandlingar. Om detta vittnar också eposets gamla fotografier som står i dialog med oss nutidsåskådare.
Till ickesamiska läsare säger Ailloha: endast djupekologisk livsform kan bestå. Samerna har alltid haft en viktig moralisk princip att inte lämna några spår på terrängen av sitt levande. Kåtan tog nomaden med sig; torvgammin försvann så småningom.
Existensens osynlighet, av vilket Veli-Pekka Lehtola har mycket talat om, har påverkat att det ända till senaste tider har varit svårt att tala om samisk arkeologi. Man har inte hittat mycket av forntidsboende. Och detta har lett till politisk slutsats, att det har inte funnits samer här, att de inte kom först. I synnerhet i Finland kan nuförtiden höras sådana röster, då samerna kräver ratifiering av ILO-avtalet 169. Samernas förstföddesrättigheter till land och vatten, "land og vann", såsom man så smidigt säger på norska, förnekas. Dikten 509. kommenterar denna uppfattning: XXXX
Då Nils-Aslak Valkeapääs epos börjar runda sig mot slutet, konstaterar den inre subjekten, att han ritar dessa bilder på sten (hälleristningarna), på skinn (bildtrumman), och tiden ristar dem intill talaren. Verkets cykliska struktur, slutets omvridande till begynnelsen, till samma bilder: sjamantrumma, seider, hälleristningar, sol och jord, fader och mor, följer det eviga återkommandets ontologiska princip.
Subjekten bankar på sin magiska trumma och försvinner som sjaman in i den, utan att komma tillbaka. Detta hör till eposformen: alla stora eposhjältar lämnar världen, liksom Jesus i Bibeln och Väinämöinen i Kalevala, även Odysseus i den större mytcykeln. Några hjältar lovar att returnera, liksom just Jesus och Väinämöinen, men inte talaren i Valkeapääs epos: XXXX (562.)
På samma uppslag i boken finns en trolltrumma av prins Bonapartes sammling (563.): dess skinn är riven, sönderslagen, troligtvis av präster eller missionärer, då samernas egen tro skulle utrotas. Ailu Valkeapää har nu rehabiliterat denna trossystem med gudar, i synnerhet med gudinnor, med seider och saivo-värld.
Denna sjaman returnerar icke. Men spåren blir kvar. I ett fotografi stirrar Olmmaivággis, Manndalens stora bergseide här i närheten (568.). BILD 11. Är han den jätten, vars dotter Solsånen friade till i Fjellners dikt?
Jiepmaluoktas forna kastnätfångare fiskar i Ailus egen fotografi. Denna stenretorik öppnar sig till en paradox: XXXX (571.). Det gäller sådana förfäder och urmoder, som eposet har visat i hundratals, av vilka inga spår finns, högst ett fotografi i rasbiologisk-antropologisk-etnografiska samlingar.
Men ohörda ljud hörs: sjamantrumman, fast bara några få har undgått förföljelsen och förvarats till våra dagar. Och de på hällskinn ristade bilderna jojkar sitt okända, ljudlösa språk. Och ändå kan vi förstå vad de säger: XXXX (570.) Den stora cirkeln har vridit sig tillbaka intill begynnelsen. Eposet är färdig.