Ett sätt att lugna renar

Denne teksten er opprinnelig er foredrag Nils-Aslak Valkeapää holdt om joik og joikens utvikling. Foredraget blei senere oversatt til svensk, og trykket i magasinet café Existens nr. 24 (1984).

Det skulle vara lätt att säga att jojk är en form av samisk folkmusik. Därför att den är det.

Som same representerar jag en minoritetskultur, och jag är jojkare. Jag har vant mig vid att förklara jojken på ett sätt som är förståeligt för människor ur andra kulturer. I anslutning härtill måste jag berätta något om den västerländska kulturens väsen.

Det som kallas västerländsk kultur är fullt av bibliska synsätt: ”… uppfyll jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden”. Tillväxt är karaktäristisk för den här andan, såväl som förenkling och hastighet. För oss verkar dessa karaktäristika hårda, pyramidala och fyrhörniga, en anda som värderar matematik, marschmusik, fyrkanter, former och formler. Naturmänniskor, ofta kallade ”primitiva” människor, har ett annat sätt att tänka.

Människan är del av naturen, inte dess herre. Allting beror på vartannat. Saker sker därför att de bör ske. Harmoni råder i naturen och den erkänner alla dess irrgångar. Skarpa kanter vittrar i naturen. Naturens skepnader är luften, äggen och vågen. Det finns kontinuitet. Den som fångar all fisk i sjön för att äta den dör också själv till slut. Matematik är ett medel för beräkningar, men den inre rymden – de dimensioner som finns men inte syns – är av mycket större intresse. Ursprung, enhet, sammansmältning... är det mest betydelsefulla. Också en jojk böljar, smälter samman, fortsätter...

Man vet mycket litet om jojken i gamla tider, men med hjälp av historiska skrifter kan vi definiera särskilda epoker i den samiska musiken.

Den första eran pågick fram till elvahundratalet och litet är känt om den. Det sägs att biskop Adelbert under perioden 1045 till 1072 var stationerad som missionär bland samerna. Handelsvägar löpte intill samiska vatten, och icke-samiska handelsplatser uppfördes på norra kusten under 1300-talet. Kyrkorna tjänade de svenska, norska och danska staterna och verkade för överheten. Omkring 1550 fick de i Sameland längst norrut belägna platserna, både i öst och väst, kyrkor: Ruonala Kyrka i norra Sverige och Trifon Kloster i Petsamo i Finland. Alla dessa händelser hade en påverkan på samisk musik som har varat fram till i dag. Kyrkans utbredning norrut hade framför allt betydande politisk innebörd, eftersom det var till kyrkans gagn som hedendomen med minsta besvär skulle underkuvas till träldom och beskattning.

Men samerna hade sin egen religion, kallad ”hedendom” av andra människor. Stöttespelarna i det hedniska samesamhället var shamanerna. De var religiösa ledare som hade förmåga att försätta sig i trance genom att sjunga kraftfulla jojkar och trumma. Man trodde att shamanen i ett extatiskt tillstånd besatt övernaturliga krafter – han kunde besöka de dödes rike och fungerade som förbindelselänk mellan andevärlden och människorna. För de expanderande skandinaviska staterna var de samiska shamanerna ett bekymmersamt hinder, eftersom de enade samefolket och tillät det behålla sin värdighet. 1609 beordrade den danske kung Christian IV att alla som ertappades jojkande skulle dömas till döden. Det var den andra erans klimax.

Den tredje eran sträcker sig från 1600-talet till 1970-talet. Det är en tidsperiod jag föredrar att glömma. Samerna drevs av skandinaviska grannar allt längre norrut in i mindre och mindre territorier, områden som annars var värdelösa.

Vid den här tiden var samernas hemland delat i separata distrikt, kulturen förklarad primitiv och alla utplåningsförsök gjorda. Jojkning förklarades syndig och påstods vara djävulens röst i människor. Alla Shamantrummor förstördes eller flyttades till museer. Alla som upptäcktes när de jojkade halshöggs.

Den fjärde och senaste fasen i samisk musik började 1970. Den var förenad med studerandes intresse för att bevara jojkar ”innan de försvann”. Av den anledningen samlades en betydande mängd jojkar mellan 1950 och 1970.

Israel Ruong, en svensk same, producerade i samarbete med Sveriges Radio ett album med sex skivor med jojkar, som åtföljdes av en bok. Men de verkliga förändringarna i jojkens historia skedde samtidigt med kampen för de samiska rättigheterna. Unga samer hade haft sina identitetskriser, hade gått i statliga skolor och började kräva samiska rättigheter och erkännande av den samiska kulturen.

På det här sättet återupplivades jojken under 1970-talet. Instrument införlivades och jojken blev populär bland de unga. Intresset spreds och kulminerade med det norska deltagandet i Melodifestivalen i Haag. Samisk musik hade nu funnit sin plats. Politiskt var den en symbol i sig själv. En symbol för det samiska. Såsom den alltid hade varit.

Men vad är då en jojk egentligen? Är den symbolen för en minoritetskultur? Så länge samerna levde på sina fjällvidder lät ordet ”minoritet” bra. Men idag är samerna åter ett av de mest kosmopolitiska folken i norr. Och idag har samerna blivit medvetna om att jojk existerar runtom i världen. Likheterna mellan de arktiska kulturerna är både synliga och hörbara. Förutom i Arktis har man funnit jojkar i Asien, Mongoliet, Japan, Indien, osv. De har också påträffats runtom i Amerika, i Afrika och bland kurderna i Mellanöstern... Västerländsk musik kan ses som en smal ö i mitten av ett svallande hav av urbefolkningars musik.

Överallt i världen kan man se och höra mängder av impulser från så kallade primitiva kulturer. Till exempel i Picassos målningar. Det gäller också för musiken. I dag kan vi höra afro-rytmer, vit blues, europeisk jazz. Och nu börjar jojken bli välbekant.

En annan faktor som enar naturfolken är deras livsfilosofi. Människan är en del av naturen. Att tillverka saker för hand är en del av livet. Kulturbegreppet behöver inte nödvändigtvis innefatta särskiljande och begränsningar. Det finns ingen ”konst” eller ”musik”. Jojken är inte bara musik.

Jojkens funktioner är mycket vidare än så. De är vägar till social kontakt. Ett sätt att lugna renar. Att skrämma vargar. Det var aldrig meningen att en jojk skulle presenteras som konst. Det förutsätter publik. Jojken användes för att återkalla vänner, även fiender. Land och områden. Djur. Jojken var också ett medel, ett steg. Ett steg in i en annan värld – och detta gör den religiös. Och jojkens teknik? När jojken jämförs med västerländsk musik, blir det snart uppenbart att det är skilda språk, som också har olika funktioner.

Men om vi insisterar på att använda musikterminologi, lämpar sig termerna pentatonisk, diatonisk och glissando för jojken. Jojken har ingen längd; den börjar och slutar egentligen aldrig. Man får själv välja om man vill använda ord eller inte i jojken. Möjligheter att improvisera både vad gäller ord och musik kännetecknar jojkartisten. Om vi fortsätter, för att granska jojkens struktur, kan vi jämföra den med vatten som rör sig i samklang med landskapet eller med vinden som berör fjällviddens yta. Jojken är som en ring som cirklar i luften. Den saknar verser. För oss är den västerländska musiken kantig med sina valser och marscher. Jojkens rytm är fri liksom rytmerna i naturen – och jojkens stämma stiger och faller i överensstämmelse med dess innehåll. Jojken varar så länge den vill. Det är en kränkning att ge jojken längd och verser, såsom man gör i västerländsk musik. Jojkens ursprungliga magi stammar just från dess kontinuitet. Jojken måste flyta i ens blod. Man jojkar inte om något. Man jojkar något.

Och hur är det med jojken i vår tid? Ingenting kan göras åt det faktum att samerna har fångats i ett flöde. Ett flöde av västerländsk kultur. Vi har barer, bensinstationer, bilar, telefon, TV, film. Varje by med några få hus måste ha diskotek.

Jojkens framtid är svår att förutse. Jojktraditionen är starkast bland renskötande samer. Men man märker tecken till uppvaknande. När människor tidigare samlades till påskfestligheter presenterades också nya jojkar. Och de bäste blev riktiga hits. Tidligare fyllde ett hav av jojkar rummet vid ett bröllop, och varje våg var ändlös.

Idag finns det artister som jojkar, och det finns orkestrar. När människor deltar i påskfestligheter går de på konserter. De åker dit i sina bilar. När det är bröllop hyrs både orkester och jojkare.

Allt detta måste sätta spår. Jojkningen har blivit ett yrke, jojken något som framförs inför publik. Sålunda har jojkens funktion ändrats. Vanliga människor jojkar alltmer sällan. De väntar på skivorna och kassetterna, eller på att någon av deras favoritartister skall framträda. Och när jojken framförs på scen förändras hela dess funktion och innehåll. Det blir färre och färre individuella jojkar – inte bara för att situationen har förändrats utan också därför att människor har gjort anspråk på jojken. Copyright, användning och missbruk av traditionella jojkar har blivit en mycket komplicerad tvistefråga.

Orkestrala ackompanjemang och konserter har också givit jojken västerländska drag. Instrumenten är rigida och glissandos är svårt även för en skicklig musiker. Personen som jojkar måste stå på kompositionens nivå och sjunga med instrumenten. Dessutom är det mer matematik inblandad, eftersom västerländsk musik är hemfallen åt tretakt och fyrtakt.

Och imorgon? Det är en fråga som man hör år efter år. Ingen tvekan om att den har hörts genom historien. Frågan är precis lika viktig för västerländsk musik. Utan tvivel kommer jojken att leva och förgrena sig, såsom andra musikformer har gjort. Jazz är ett slående exempel på detta. 

Det är viktigt för en levande kultur att förnya sig. Och samiska kontakter med andra naturfolk får en också att undra vad slags impulser som kommer att införlivas i jojken.

Översättning från engelskan: Lillemor Sörman